När Jesus ringer på dörren

Igår hände det igen. Ni kanske vet själva hur det är (Jag skriver 'ni', som att det vore fler som läste det här. Det känns bättre så). Det ringer på dörren. Ingen har ringt och föranmält sin ankomst, vilket i och för sig kan vara en trevlig överraskning förutsatt att rätt människa står på andra sidan när man öppnar.
Det gjorde det inte den här gången.

Jag stod i köket och diskade, och det innebär att jag i ett desperat försök att få tiden att gå fortare spelar musik på ganska hög volym. I det här fallet Marduk. Black metal. Anti-gud.
Jag personligen är Ateist och är egentligen inte direkt anti, men det hindrar mig inte från att lyssna på musiken.

Nåväl, jag hör ett distinkt plingande och misstänker att någon står och våldför sig på den lilla svarta knappen på ytterdörren. Mycket riktigt, för när jag tittar ut står där en någolunda välklädd man med lite papper i handen.

Han presenterar sig. Jag minns inte vad han hette. Han berättar att han jobbar i kyrkan som äger vårat hus, kyrkan som varje månad tar ungefär 5000 :- för mycket i hyra enligt mig. Han berättar att han vill berätta om något. Han utstrålar tro. En sån där Jesus-dyrkare.
Ni vet, dom där som lite då och då får för sig att äta Jesu kött och dricka Jesu blod. Av uppenbara skäl så svårt att utföra att dom tar till substitut, men ändå en konstig sed för ett gäng vars extremister gnäller på satan dag in och dag ut.

Om han hört att jag spelar black metal på tillräckligt hög volym för att det ska eka i trappen så låter han det inte skina igenom, och han verkar fullkomligt säker på sig själv. Usch. Han sticker åt mig ett par lappar, varav den översta läser "Hur kan man tro på Gud?". Bra fråga, mumlar jag tillräckligt högt för att han ska höra det. Det verkar inte heller ha någon inverkan. Han börjar babbla vidare, och jag förklarar lite drygt att "här i huset stavar vi gud med litet 'g'", att jag är fullkomligt ointresserad, och att jag tyckte att det var lite underligt att en hyresvärd springer runt och stör sina hyresgäster med sånt här. Det känns liksom inte riktigt som någonting en hyresvärd bör göra. Poängen verkar ha gått hem, men han verkar inte mindre nöjd och självsäker för det. Hemska människa.
"Men jag kan väl få lämna informationen i alla fall?", frågar han.
"Fine, men du inser väl att dom bara kommer hamna i soporna?", blir min motfråga.
"Man vet aldrig. Har jag lämnat papprena finns det i alla fall en chans. Tack för din tid, hej då!", avslutar han.

Där började min irritation ta vid. En chans för vadå? Vad är det han tror ska hända? Att jag lägger fram hans små blad på bordet och att någon går förbi dem, slänger ett öga på dem och helt plötsligt "ser ljuset"? Löjligt. Irriterande.
Missförstå mig rätt, jag har ingenting emot att folk tror. Dom får tro precis hur mycket dom vill. Men besvära inte mig med er tro. Vad är det som gör att ni känner att ni måste gå ut och omvända andra människor? Är eran tro så otillräcklig att ni inte känner er bekväma i den utan att predika den för andra? Eller vill ni bara "hjälpa"?
Här är lite fakta för er: Jag är en vuxen människa, och jag är fullt kapabel till att bestämma själv om jag vill bli hjälpt eller inte. Känner jag att religion är något för mig så söker jag upp den.


Nästa gång ska jag göra lite research innan jag flyttar. Om min tilltänkta hyresvärd så mycket som donerar en krona till Frälsningsarmén så blir det till att ge sig ut på jakt igen.