Jag hoppas ni förstår hur grymt det här är?
Jag hoppas att jag inte behöver skriva något mer?
Jag vet ju sedan tidigare hur ni hatar långa inlägg...
tisdag 24 juni 2008
Festivalsommar
Jag hoppas ni förstår hur grymt det här är?
Jag hoppas att jag inte behöver skriva något mer?
Jag vet ju sedan tidigare hur ni hatar långa inlägg...
onsdag 21 maj 2008
Stålmannen
Ladies and Gentlemen, by popular demand (oggi) we are not really proud to present to you another installment in a story consisting mainly of stuff nobody has any interest in whatsoever (except for oggi)....
Uppenbarligen lider jag av konstant writersblock, till skillnad från bror min som gjort ordbajsande till en konstform. Allt som oftast när lusten faller på och jag har någonting att skriva om så super jag tills det går över, eller så har jag inte tillgång till en dator.
Men saken är den att jag sällan finner mitt liv tillräckligt intressant för att skriva om. Det vore lite som att ge inblick i ett tomt fågelbo. Lite pinnar, fjädrar, lite fågelskit och ett hål på ena sidan. "Yay".
Nu har ni (oggi) gnällt på att jag skriver för lite.
"Varför har du en blogg om du inte skriver i den?"
"Skriv lite vettja, så har jag någonting att läsa"
"Det är ju förfan falsk marknadsföring, ditt as!"
"Du borde ta självmord, fy fan vad jag hatar dig!"
Ja, ni (oggi) hör ju själva. Så sällan uppdaterar jag. Men nu jävlar. Eller?
För några dagar sen fick jag åka ner till verkstaden och lära mig svetsa. Första gången jag håller i en svets. Första gången jag använder en vinkelslip. Och faktum är att det var riktigt roligt.
Svetstypen jag använde var en TIG. En liten låda med en sladd som leder fram till ett handtag med en pinne av wolfram längst fram. På andra sidan av en slang från lådan satt en gastub som innehöll argon.
Som sagt hade jag aldrig svetsat förut, och var rätt osäker på hur det skulle gå till, men efter att min lärare (The Great and Holy Tord-Magnus) visat genom att svetsa ihop ett par brickor i svartstål (icke-rostfritt stål) så visade det sig att det inte var så svårt. Eller så har jag helt enkelt fallenhet för det. Kul som fan var det i alla fall. Ska se om jag inte kan invadera verkstaden på fredag också och fortsätta. Kanske leder till att jag slipper macken någon gång i framtiden också. Det vore ett mål värt att arbeta lite extra för. I slutändan hade jag svetsat ihop en mugghållare av högsta kvalitét, om än ganska rostig. Och tung. Jag laddar upp bilder vid senare tillfälle.
Och så har jag även vart på Bröderna Olsson, stället med Vitlök, Vitlök med stort V. Hur gott som helst. Jag orkar inte med någon längre recension av stället, utan nöjer mig med att uttrycka att har ni vägarna förbi Folkungagatan 84 på söder i stockholm, ge det en chans. Ni kommer inte bli besvikna.
Snart infaller ett visst antal datum som för vissa av oss innebär en viss resa till en viss destination. I det här fallet (om ovan nämnt endast för vissa) handlar det om Sweden Rock Festival, något jag är extremt peppad inför.
Brorsan och ett gäng av hans vänner/bekanta/invigda åker ner år efter år, och nu är det för första gången min tur att följa med. Tidigare år har jag inte kunnat, men nu ska det ske. Om jag får tro det brorsan säger så kommer det bli bäst. Inga höga förväntningar här inte.
Vi är fyra pers som åker ner tillsammans, och jag är till och med peppad inför själva resan ner. Som en liten roadtrip.
Vi har fått låna en bil (from The Infinitely Wise and Knowledgable Tord-Magnus), och inte vilken bil som helst heller, utan en splitter gammal BMW med allt man kan tänka sig! Rutor på sidorna, rutor fram, rutor bak, högtalare i en dörr och en mörkt blå sportlackering med inslag av slitage! Och det är sagt att om vädret är vackert, vinden ligger på från öst och det är precis lagom fuktigt i luften så kan den åka i mer än 90 km/h!
Hör ni (oggi) hur bra det låter? Jag tycker det låter bäst.
4 dagar, över 70 band och fler öl än antal band. Det ska bli hur najs som helst.
Disturbed, At the Gates, Coheed & Cambria, Volbeat, Satyricon, Testament, Apocalyptica och Carcass är bara några band jag vill se. Förhoppningsvis så spelar inga av dom samtidigt, jag har inte riktigt kollat spelschemat ännu.
Och på tal om spelschema så har jag inte så mycket mer att komma med.
Uppenbarligen lider jag av konstant writersblock, till skillnad från bror min som gjort ordbajsande till en konstform. Allt som oftast när lusten faller på och jag har någonting att skriva om så super jag tills det går över, eller så har jag inte tillgång till en dator.
Men saken är den att jag sällan finner mitt liv tillräckligt intressant för att skriva om. Det vore lite som att ge inblick i ett tomt fågelbo. Lite pinnar, fjädrar, lite fågelskit och ett hål på ena sidan. "Yay".
Nu har ni (oggi) gnällt på att jag skriver för lite.
"Varför har du en blogg om du inte skriver i den?"
"Skriv lite vettja, så har jag någonting att läsa"
"Det är ju förfan falsk marknadsföring, ditt as!"
"Du borde ta självmord, fy fan vad jag hatar dig!"
Ja, ni (oggi) hör ju själva. Så sällan uppdaterar jag. Men nu jävlar. Eller?
För några dagar sen fick jag åka ner till verkstaden och lära mig svetsa. Första gången jag håller i en svets. Första gången jag använder en vinkelslip. Och faktum är att det var riktigt roligt.
Svetstypen jag använde var en TIG. En liten låda med en sladd som leder fram till ett handtag med en pinne av wolfram längst fram. På andra sidan av en slang från lådan satt en gastub som innehöll argon.
Som sagt hade jag aldrig svetsat förut, och var rätt osäker på hur det skulle gå till, men efter att min lärare (The Great and Holy Tord-Magnus) visat genom att svetsa ihop ett par brickor i svartstål (icke-rostfritt stål) så visade det sig att det inte var så svårt. Eller så har jag helt enkelt fallenhet för det. Kul som fan var det i alla fall. Ska se om jag inte kan invadera verkstaden på fredag också och fortsätta. Kanske leder till att jag slipper macken någon gång i framtiden också. Det vore ett mål värt att arbeta lite extra för. I slutändan hade jag svetsat ihop en mugghållare av högsta kvalitét, om än ganska rostig. Och tung. Jag laddar upp bilder vid senare tillfälle.
Och så har jag även vart på Bröderna Olsson, stället med Vitlök, Vitlök med stort V. Hur gott som helst. Jag orkar inte med någon längre recension av stället, utan nöjer mig med att uttrycka att har ni vägarna förbi Folkungagatan 84 på söder i stockholm, ge det en chans. Ni kommer inte bli besvikna.
Snart infaller ett visst antal datum som för vissa av oss innebär en viss resa till en viss destination. I det här fallet (om ovan nämnt endast för vissa) handlar det om Sweden Rock Festival, något jag är extremt peppad inför.
Brorsan och ett gäng av hans vänner/bekanta/invigda åker ner år efter år, och nu är det för första gången min tur att följa med. Tidigare år har jag inte kunnat, men nu ska det ske. Om jag får tro det brorsan säger så kommer det bli bäst. Inga höga förväntningar här inte.
Vi är fyra pers som åker ner tillsammans, och jag är till och med peppad inför själva resan ner. Som en liten roadtrip.
Vi har fått låna en bil (from The Infinitely Wise and Knowledgable Tord-Magnus), och inte vilken bil som helst heller, utan en splitter gammal BMW med allt man kan tänka sig! Rutor på sidorna, rutor fram, rutor bak, högtalare i en dörr och en mörkt blå sportlackering med inslag av slitage! Och det är sagt att om vädret är vackert, vinden ligger på från öst och det är precis lagom fuktigt i luften så kan den åka i mer än 90 km/h!
Hör ni (oggi) hur bra det låter? Jag tycker det låter bäst.
4 dagar, över 70 band och fler öl än antal band. Det ska bli hur najs som helst.
Disturbed, At the Gates, Coheed & Cambria, Volbeat, Satyricon, Testament, Apocalyptica och Carcass är bara några band jag vill se. Förhoppningsvis så spelar inga av dom samtidigt, jag har inte riktigt kollat spelschemat ännu.
Och på tal om spelschema så har jag inte så mycket mer att komma med.
tisdag 1 april 2008
Men nu får det väl vara nog...
*Edit 1: Nej, detta inlägg innehåller inga aprilskämt
*Edit 2: Förlåt Anders, det blev långt i alla fall.
Det var en stund sen sist, till stor del beroende på att det inte egentligen hänt så mycket. Well, söndagen visade sig snabbt vara dagen då allting som inte hänt tidigare kom tillbaka för att skjuta mig i benet, eller kanske i magen.
Det började med att jag vaknade. Bara det gjorde mig fast beslutsam om att någonting var fel.
Erhm, ok, det kanske var lite väl dramatiskt. Låt mig börja om.
Det började inte helt otrevligt med att jag vaknade. Sämre start på dagen kan man ju ha.
Jag upptäckte att allt som kan liknas vid frukost var slut, vilket i och för sig kan härledas till faktumet att jag inte handlat, men för att vara konsekvent säger jag istället att det berodde på otur och att någon hatar mig.
Nåväl, jag åkte till jobbet och fick arbeta med en viss person vars namn inte behöver nämnas. Invigda vet. Det bör nog räcka med att säga att vi talar om en rätt sinnesslö människa. Inget fel med honom, men det är lite sådär att arbeta med karln. Han ställde till med en massa småsaker som snabbt staplades på hög. Var och ett för sig var det inga problem, men när 5-6 småsaker helt plötsligt fick för sig att ligga i bakhåll blev det en smula stressigt.
En kund spillde en hel kopp kaffe över glassboxen och tyckte att vi borde bjuda på hans ersättningskopp. Jag hävdade att han hade fel och uttryckte min ovilja att bjuda på någonting över huvud taget genom att nysa högljutt.
Folk misslyckades grovt med att använda biltvätten, och jag fick ungefär 603 gånger gå ut och slå in koden åt dem. Låghalta jävla hittehjon. Sälj bilen och ta livet av er.
Höjdpunkten inträffade en stund senare, när jag var ensam. In kommer en zigenare. En stammis. Harmlös typ, om än påfrestande för psyket.
Han får den osökt briljanta idén att få vad som vid tillfället påminde om ett epileptiskt anfall precis när han ska gå. Hela hans kropp krampar ihop, och eftersom det hände så vek sig inte benen på honom när han föll, utan han föll stel som en pinne mot golvet. Det blev en rejäl smäll när huvudet slog i.
Det bästa med hela situationen var att jag mest blev irriterad. Varför här? Vafan. Han är uppenbarligen ivägen och besvärlig, förstår han inte det? Jag plockade med mig telefonen (112), ett par byxor som fick agera kudde och en ficklampa att lysa honom i ögonen med.
Såhär i efterhand så kanske det inte var det bästa, om det nu hade vart så att han faktiskt hade epilepsi, men då tänkte jag mer på smällen han hade fått när han ramlade, och tänkte kolla så att han reagerade normalt på ljus. Det gjorde han.
Det tog ungefär 20 minuter innan ambulansen kom, för att dom hade råkat köra fel. Go figure.
Under tiden som jag försöker få karln att svara på tilltal (ohyfsat att inte svara) så står folk och vrålar om hjälp med torkarblad. Här följer ett utdrag ur konversationen som följde:
Kund: Hallå?! Kan jag få hjälp med torkarblad här? Jag är ett fucko.
Kevin: Du får ursäkta mig, men för tillfället är jag något upptagen med att hjälpa mannen här på golvet.
Kund: Men jag är viktigare. Jag är utvecklingsstörd.
Kevin: Du blir tyvärr tvungen att vänta tills ambulansen kommer.
Kund: Jag har analklåda.
(Notera att jag inte tagit med hela konversationen.)
Nåväl, ambulansen kommer tillslut för att forsla bort karln. Jag fick ingen medalj.
Kvällen fortgår med ytterligare problem, såsom folk som inte får igång tvätten, folk som inte kan använda mobilen och folk som har svalt sina glasögon. Väl hemma somnar jag sött med vissa förhoppningar om att slippa vakna morgonen därpå.
Men det gjorde jag.
Alldeles för tidigt också. Måndagen var en långtråkig historia. Jag tittade på en rätt taskig rulle. Hitman. Får du chansen att se den och har ett val, välj det andra. Måndagen var i stort, om än rätt händelselös ändå bara marginellt bättre än Söndagen. Och så kan vi ju inte ha det. Det var naivt av mig att tro att universum inte konspirerade för min undergång.
Jag drabbas av akut sömnlöshet och är vaken hela natten fram tills dess att klockan har en minut kvar innan den obönhörligt börjar gnälla om något så oviktigt och trivialt som att jag måste kliva upp. Jag menar, vem bryr sig egentligen?
Nåväl, jag tar förebyggande steg för att se till att den aldrig fick utföra sitt uppdrag och kliver upp ur sängen. Vilket för oss till nutid.
Jag har i skrivande stund vart vaken i ungefär 24 timmar. Och eftersom jag ska upp 04.30 imorgon också så kan jag inte riktigt gå och lägga mig förs senare ikväll, så jag räknar med att ha vart vaken i typ 36 timmar innan sömn infaller. Förutsatt att den gör det.
Det kommer göra under för mitt humör. Ring inte mig förs imorgon.
*Edit 2: Förlåt Anders, det blev långt i alla fall.
Det var en stund sen sist, till stor del beroende på att det inte egentligen hänt så mycket. Well, söndagen visade sig snabbt vara dagen då allting som inte hänt tidigare kom tillbaka för att skjuta mig i benet, eller kanske i magen.
Det började med att jag vaknade. Bara det gjorde mig fast beslutsam om att någonting var fel.
Erhm, ok, det kanske var lite väl dramatiskt. Låt mig börja om.
Det började inte helt otrevligt med att jag vaknade. Sämre start på dagen kan man ju ha.
Jag upptäckte att allt som kan liknas vid frukost var slut, vilket i och för sig kan härledas till faktumet att jag inte handlat, men för att vara konsekvent säger jag istället att det berodde på otur och att någon hatar mig.
Nåväl, jag åkte till jobbet och fick arbeta med en viss person vars namn inte behöver nämnas. Invigda vet. Det bör nog räcka med att säga att vi talar om en rätt sinnesslö människa. Inget fel med honom, men det är lite sådär att arbeta med karln. Han ställde till med en massa småsaker som snabbt staplades på hög. Var och ett för sig var det inga problem, men när 5-6 småsaker helt plötsligt fick för sig att ligga i bakhåll blev det en smula stressigt.
En kund spillde en hel kopp kaffe över glassboxen och tyckte att vi borde bjuda på hans ersättningskopp. Jag hävdade att han hade fel och uttryckte min ovilja att bjuda på någonting över huvud taget genom att nysa högljutt.
Folk misslyckades grovt med att använda biltvätten, och jag fick ungefär 603 gånger gå ut och slå in koden åt dem. Låghalta jävla hittehjon. Sälj bilen och ta livet av er.
Höjdpunkten inträffade en stund senare, när jag var ensam. In kommer en zigenare. En stammis. Harmlös typ, om än påfrestande för psyket.
Han får den osökt briljanta idén att få vad som vid tillfället påminde om ett epileptiskt anfall precis när han ska gå. Hela hans kropp krampar ihop, och eftersom det hände så vek sig inte benen på honom när han föll, utan han föll stel som en pinne mot golvet. Det blev en rejäl smäll när huvudet slog i.
Det bästa med hela situationen var att jag mest blev irriterad. Varför här? Vafan. Han är uppenbarligen ivägen och besvärlig, förstår han inte det? Jag plockade med mig telefonen (112), ett par byxor som fick agera kudde och en ficklampa att lysa honom i ögonen med.
Såhär i efterhand så kanske det inte var det bästa, om det nu hade vart så att han faktiskt hade epilepsi, men då tänkte jag mer på smällen han hade fått när han ramlade, och tänkte kolla så att han reagerade normalt på ljus. Det gjorde han.
Det tog ungefär 20 minuter innan ambulansen kom, för att dom hade råkat köra fel. Go figure.
Under tiden som jag försöker få karln att svara på tilltal (ohyfsat att inte svara) så står folk och vrålar om hjälp med torkarblad. Här följer ett utdrag ur konversationen som följde:
Kund: Hallå?! Kan jag få hjälp med torkarblad här? Jag är ett fucko.
Kevin: Du får ursäkta mig, men för tillfället är jag något upptagen med att hjälpa mannen här på golvet.
Kund: Men jag är viktigare. Jag är utvecklingsstörd.
Kevin: Du blir tyvärr tvungen att vänta tills ambulansen kommer.
Kund: Jag har analklåda.
(Notera att jag inte tagit med hela konversationen.)
Nåväl, ambulansen kommer tillslut för att forsla bort karln. Jag fick ingen medalj.
Kvällen fortgår med ytterligare problem, såsom folk som inte får igång tvätten, folk som inte kan använda mobilen och folk som har svalt sina glasögon. Väl hemma somnar jag sött med vissa förhoppningar om att slippa vakna morgonen därpå.
Men det gjorde jag.
Alldeles för tidigt också. Måndagen var en långtråkig historia. Jag tittade på en rätt taskig rulle. Hitman. Får du chansen att se den och har ett val, välj det andra. Måndagen var i stort, om än rätt händelselös ändå bara marginellt bättre än Söndagen. Och så kan vi ju inte ha det. Det var naivt av mig att tro att universum inte konspirerade för min undergång.
Jag drabbas av akut sömnlöshet och är vaken hela natten fram tills dess att klockan har en minut kvar innan den obönhörligt börjar gnälla om något så oviktigt och trivialt som att jag måste kliva upp. Jag menar, vem bryr sig egentligen?
Nåväl, jag tar förebyggande steg för att se till att den aldrig fick utföra sitt uppdrag och kliver upp ur sängen. Vilket för oss till nutid.
Jag har i skrivande stund vart vaken i ungefär 24 timmar. Och eftersom jag ska upp 04.30 imorgon också så kan jag inte riktigt gå och lägga mig förs senare ikväll, så jag räknar med att ha vart vaken i typ 36 timmar innan sömn infaller. Förutsatt att den gör det.
Det kommer göra under för mitt humör. Ring inte mig förs imorgon.
tisdag 11 mars 2008
tisdag 4 mars 2008
När Jesus ringer på dörren
Igår hände det igen. Ni kanske vet själva hur det är (Jag skriver 'ni', som att det vore fler som läste det här. Det känns bättre så). Det ringer på dörren. Ingen har ringt och föranmält sin ankomst, vilket i och för sig kan vara en trevlig överraskning förutsatt att rätt människa står på andra sidan när man öppnar.
Det gjorde det inte den här gången.
Jag stod i köket och diskade, och det innebär att jag i ett desperat försök att få tiden att gå fortare spelar musik på ganska hög volym. I det här fallet Marduk. Black metal. Anti-gud.
Jag personligen är Ateist och är egentligen inte direkt anti, men det hindrar mig inte från att lyssna på musiken.
Nåväl, jag hör ett distinkt plingande och misstänker att någon står och våldför sig på den lilla svarta knappen på ytterdörren. Mycket riktigt, för när jag tittar ut står där en någolunda välklädd man med lite papper i handen.
Han presenterar sig. Jag minns inte vad han hette. Han berättar att han jobbar i kyrkan som äger vårat hus, kyrkan som varje månad tar ungefär 5000 :- för mycket i hyra enligt mig. Han berättar att han vill berätta om något. Han utstrålar tro. En sån där Jesus-dyrkare.
Ni vet, dom där som lite då och då får för sig att äta Jesu kött och dricka Jesu blod. Av uppenbara skäl så svårt att utföra att dom tar till substitut, men ändå en konstig sed för ett gäng vars extremister gnäller på satan dag in och dag ut.
Om han hört att jag spelar black metal på tillräckligt hög volym för att det ska eka i trappen så låter han det inte skina igenom, och han verkar fullkomligt säker på sig själv. Usch. Han sticker åt mig ett par lappar, varav den översta läser "Hur kan man tro på Gud?". Bra fråga, mumlar jag tillräckligt högt för att han ska höra det. Det verkar inte heller ha någon inverkan. Han börjar babbla vidare, och jag förklarar lite drygt att "här i huset stavar vi gud med litet 'g'", att jag är fullkomligt ointresserad, och att jag tyckte att det var lite underligt att en hyresvärd springer runt och stör sina hyresgäster med sånt här. Det känns liksom inte riktigt som någonting en hyresvärd bör göra. Poängen verkar ha gått hem, men han verkar inte mindre nöjd och självsäker för det. Hemska människa.
"Men jag kan väl få lämna informationen i alla fall?", frågar han.
"Fine, men du inser väl att dom bara kommer hamna i soporna?", blir min motfråga.
"Man vet aldrig. Har jag lämnat papprena finns det i alla fall en chans. Tack för din tid, hej då!", avslutar han.
Där började min irritation ta vid. En chans för vadå? Vad är det han tror ska hända? Att jag lägger fram hans små blad på bordet och att någon går förbi dem, slänger ett öga på dem och helt plötsligt "ser ljuset"? Löjligt. Irriterande.
Missförstå mig rätt, jag har ingenting emot att folk tror. Dom får tro precis hur mycket dom vill. Men besvära inte mig med er tro. Vad är det som gör att ni känner att ni måste gå ut och omvända andra människor? Är eran tro så otillräcklig att ni inte känner er bekväma i den utan att predika den för andra? Eller vill ni bara "hjälpa"?
Här är lite fakta för er: Jag är en vuxen människa, och jag är fullt kapabel till att bestämma själv om jag vill bli hjälpt eller inte. Känner jag att religion är något för mig så söker jag upp den.
Nästa gång ska jag göra lite research innan jag flyttar. Om min tilltänkta hyresvärd så mycket som donerar en krona till Frälsningsarmén så blir det till att ge sig ut på jakt igen.
Det gjorde det inte den här gången.
Jag stod i köket och diskade, och det innebär att jag i ett desperat försök att få tiden att gå fortare spelar musik på ganska hög volym. I det här fallet Marduk. Black metal. Anti-gud.
Jag personligen är Ateist och är egentligen inte direkt anti, men det hindrar mig inte från att lyssna på musiken.
Nåväl, jag hör ett distinkt plingande och misstänker att någon står och våldför sig på den lilla svarta knappen på ytterdörren. Mycket riktigt, för när jag tittar ut står där en någolunda välklädd man med lite papper i handen.
Han presenterar sig. Jag minns inte vad han hette. Han berättar att han jobbar i kyrkan som äger vårat hus, kyrkan som varje månad tar ungefär 5000 :- för mycket i hyra enligt mig. Han berättar att han vill berätta om något. Han utstrålar tro. En sån där Jesus-dyrkare.
Ni vet, dom där som lite då och då får för sig att äta Jesu kött och dricka Jesu blod. Av uppenbara skäl så svårt att utföra att dom tar till substitut, men ändå en konstig sed för ett gäng vars extremister gnäller på satan dag in och dag ut.
Om han hört att jag spelar black metal på tillräckligt hög volym för att det ska eka i trappen så låter han det inte skina igenom, och han verkar fullkomligt säker på sig själv. Usch. Han sticker åt mig ett par lappar, varav den översta läser "Hur kan man tro på Gud?". Bra fråga, mumlar jag tillräckligt högt för att han ska höra det. Det verkar inte heller ha någon inverkan. Han börjar babbla vidare, och jag förklarar lite drygt att "här i huset stavar vi gud med litet 'g'", att jag är fullkomligt ointresserad, och att jag tyckte att det var lite underligt att en hyresvärd springer runt och stör sina hyresgäster med sånt här. Det känns liksom inte riktigt som någonting en hyresvärd bör göra. Poängen verkar ha gått hem, men han verkar inte mindre nöjd och självsäker för det. Hemska människa.
"Men jag kan väl få lämna informationen i alla fall?", frågar han.
"Fine, men du inser väl att dom bara kommer hamna i soporna?", blir min motfråga.
"Man vet aldrig. Har jag lämnat papprena finns det i alla fall en chans. Tack för din tid, hej då!", avslutar han.
Där började min irritation ta vid. En chans för vadå? Vad är det han tror ska hända? Att jag lägger fram hans små blad på bordet och att någon går förbi dem, slänger ett öga på dem och helt plötsligt "ser ljuset"? Löjligt. Irriterande.
Missförstå mig rätt, jag har ingenting emot att folk tror. Dom får tro precis hur mycket dom vill. Men besvära inte mig med er tro. Vad är det som gör att ni känner att ni måste gå ut och omvända andra människor? Är eran tro så otillräcklig att ni inte känner er bekväma i den utan att predika den för andra? Eller vill ni bara "hjälpa"?
Här är lite fakta för er: Jag är en vuxen människa, och jag är fullt kapabel till att bestämma själv om jag vill bli hjälpt eller inte. Känner jag att religion är något för mig så söker jag upp den.
Nästa gång ska jag göra lite research innan jag flyttar. Om min tilltänkta hyresvärd så mycket som donerar en krona till Frälsningsarmén så blir det till att ge sig ut på jakt igen.
lördag 1 mars 2008
Och så var det dags igen....
"Det var på tiden", tänker ni. För det gör ni väl?
Klart ni gör. Fast om ni tror att jag har något speciellt att komma med så tror ni fel. Jag tänkte bara ordbajsa lite för att fördriva tiden.
Klockan är omkring 19 när jag börjar skriva. Jag sitter på jobbet (precis som sist jag skrev ett inlägg) och det är i stort sett tomt på folk. Jag skulle ju kunna arbeta. Hah! Luring!
Idag fick jag skjuts till jobbet av min käre bror. Man skulle ju lätt kunna tro att han gjorde det för att han tycker om sin lillebror, men nej. Hans bil var skitig och han ville ha en gratis biltvätt. Brotherman to the rescue!
Han hade med sig sin.. ja, jag vet inte riktigt vad hon är. Vi diskuterade aldrig vilken etikett som var lämplig. Jag nöjer mig med 'kvinnlig bekant' tills jag får ny information.
Idag har varit en problemens dag. Förvisso inte för mig, men för andra.
Två kunder har på en och samma dag lyckats med samma sak, nämligen att felkoppla ett bilbatteri. Plus till minus och minus till plus. Starkt jobbat. Och jag som trodde att det var universell kunskap att röd är plus och minus är svart. Men icke.
Den ena klarade sig utan problem, förmodligen p.g.a att han hade en så gammal bil att den inte ens hade ett elsystem. Den andra brände nog ett och annat.
Problem nummer tre berodde på ren ouppmärksamhet. Eller idioti, vilket som.
Han lyckades med konststycket att tanka en dieselbil full med etanol. För er oinsatta är beteckningen för etanol E85 och kännetecknas ännu mer av ett blått pumphandtag. Diesel med ett D och ett svart pumphandtag. Så om man inte är färgblind och dyslektiker så kan man skilja dem åt. Den skadeglada nerven har ryckt upphetsat några gånger idag, och det känns faktiskt inte så hemskt att arbeta. Jag hoppas någon gör bort sig imorgon med.
Jag fick just veta av facebook att mina vänner tycker att jag är en av dem som är mest intressant vad det gäller att gifta sig.
...jaså? Det hade jag ingen aning om. Trevligt att facebook vet mer om vad mina vänner tycker om mig än vad jag gör. Det känns förvisso lite smickrande, såvida det inte är mina manliga vänner som röstat. Då är det dags att skaffa en ny vänskapskrets.
Ikväll så ska jag iväg och fira en födelsedag. Jag fick reda på att jag skulle infinna mig i lördags, fast inbjudan kom mycket tidigare. Det var bara ordern som tog bort mina valmöjligheter som uttrycktes i lördags. Nåväl, det finns väl värre öden en lördagskväll. Men jag är ganska trött.
Rörigt inlägg det här. Jag tänkte göra det ännu lite värre.
Brorsan hävdar att bilden jag använder som profilbild, bland annat här på bloggen, tillhör honom. Att han har copyright på den.
Det var nämligen så att det var han som tog bilden i somras, när vi var på Metaltown i Göteborg.
Men han tog den med min kamera, så jag är starkt övertygad om att jag innehar rättigheterna och inte behöver betala royalties till honom. Fast med min tur så dyker väl snart ett stort C omgivet av en cirkel upp mitt i nyllet på mig.
Det är dessutom väl känt inom familjen att jag kom till för att han, en ödesfylld jul för många år sedan skrev upp "En lillebror" på sin önskelista, något han förnekar häftigt(och om så är fallet har det även antytts att jag skulle känna någon slags tacksamhet). Han påstår att han skrev "En stor lastbil". Well, I've got news for ya bro'. Om du skrev så jävla taskigt att inte ens morsan kunde läsa dina låghalta kråkfötter... ja, då får du fan skylla dig själv. Nu är jag här och det är ditt ansvar att ta hand om mig och ge mig presenter så ofta som möjligt (Läs: jämt).
Som man bäddar får man ligga, som man sår får man skörda, och du kunde tydligen varken bädda eller så.
Eller skriva läsligt.
Klart ni gör. Fast om ni tror att jag har något speciellt att komma med så tror ni fel. Jag tänkte bara ordbajsa lite för att fördriva tiden.
Klockan är omkring 19 när jag börjar skriva. Jag sitter på jobbet (precis som sist jag skrev ett inlägg) och det är i stort sett tomt på folk. Jag skulle ju kunna arbeta. Hah! Luring!
Idag fick jag skjuts till jobbet av min käre bror. Man skulle ju lätt kunna tro att han gjorde det för att han tycker om sin lillebror, men nej. Hans bil var skitig och han ville ha en gratis biltvätt. Brotherman to the rescue!
Han hade med sig sin.. ja, jag vet inte riktigt vad hon är. Vi diskuterade aldrig vilken etikett som var lämplig. Jag nöjer mig med 'kvinnlig bekant' tills jag får ny information.
Idag har varit en problemens dag. Förvisso inte för mig, men för andra.
Två kunder har på en och samma dag lyckats med samma sak, nämligen att felkoppla ett bilbatteri. Plus till minus och minus till plus. Starkt jobbat. Och jag som trodde att det var universell kunskap att röd är plus och minus är svart. Men icke.
Den ena klarade sig utan problem, förmodligen p.g.a att han hade en så gammal bil att den inte ens hade ett elsystem. Den andra brände nog ett och annat.
Problem nummer tre berodde på ren ouppmärksamhet. Eller idioti, vilket som.
Han lyckades med konststycket att tanka en dieselbil full med etanol. För er oinsatta är beteckningen för etanol E85 och kännetecknas ännu mer av ett blått pumphandtag. Diesel med ett D och ett svart pumphandtag. Så om man inte är färgblind och dyslektiker så kan man skilja dem åt. Den skadeglada nerven har ryckt upphetsat några gånger idag, och det känns faktiskt inte så hemskt att arbeta. Jag hoppas någon gör bort sig imorgon med.
Jag fick just veta av facebook att mina vänner tycker att jag är en av dem som är mest intressant vad det gäller att gifta sig.
...jaså? Det hade jag ingen aning om. Trevligt att facebook vet mer om vad mina vänner tycker om mig än vad jag gör. Det känns förvisso lite smickrande, såvida det inte är mina manliga vänner som röstat. Då är det dags att skaffa en ny vänskapskrets.
Ikväll så ska jag iväg och fira en födelsedag. Jag fick reda på att jag skulle infinna mig i lördags, fast inbjudan kom mycket tidigare. Det var bara ordern som tog bort mina valmöjligheter som uttrycktes i lördags. Nåväl, det finns väl värre öden en lördagskväll. Men jag är ganska trött.
Rörigt inlägg det här. Jag tänkte göra det ännu lite värre.
Brorsan hävdar att bilden jag använder som profilbild, bland annat här på bloggen, tillhör honom. Att han har copyright på den.
Det var nämligen så att det var han som tog bilden i somras, när vi var på Metaltown i Göteborg.
Men han tog den med min kamera, så jag är starkt övertygad om att jag innehar rättigheterna och inte behöver betala royalties till honom. Fast med min tur så dyker väl snart ett stort C omgivet av en cirkel upp mitt i nyllet på mig.
Det är dessutom väl känt inom familjen att jag kom till för att han, en ödesfylld jul för många år sedan skrev upp "En lillebror" på sin önskelista, något han förnekar häftigt(och om så är fallet har det även antytts att jag skulle känna någon slags tacksamhet). Han påstår att han skrev "En stor lastbil". Well, I've got news for ya bro'. Om du skrev så jävla taskigt att inte ens morsan kunde läsa dina låghalta kråkfötter... ja, då får du fan skylla dig själv. Nu är jag här och det är ditt ansvar att ta hand om mig och ge mig presenter så ofta som möjligt (Läs: jämt).
Som man bäddar får man ligga, som man sår får man skörda, och du kunde tydligen varken bädda eller så.
Eller skriva läsligt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
