Men nu får det väl vara nog...

*Edit 1: Nej, detta inlägg innehåller inga aprilskämt
*Edit 2: Förlåt Anders, det blev långt i alla fall.

Det var en stund sen sist, till stor del beroende på att det inte egentligen hänt så mycket. Well, söndagen visade sig snabbt vara dagen då allting som inte hänt tidigare kom tillbaka för att skjuta mig i benet, eller kanske i magen.

Det började med att jag vaknade. Bara det gjorde mig fast beslutsam om att någonting var fel.
Erhm, ok, det kanske var lite väl dramatiskt. Låt mig börja om.

Det började inte helt otrevligt med att jag vaknade. Sämre start på dagen kan man ju ha.

Jag upptäckte att allt som kan liknas vid frukost var slut, vilket i och för sig kan härledas till faktumet att jag inte handlat, men för att vara konsekvent säger jag istället att det berodde på otur och att någon hatar mig.

Nåväl, jag åkte till jobbet och fick arbeta med en viss person vars namn inte behöver nämnas. Invigda vet. Det bör nog räcka med att säga att vi talar om en rätt sinnesslö människa. Inget fel med honom, men det är lite sådär att arbeta med karln. Han ställde till med en massa småsaker som snabbt staplades på hög. Var och ett för sig var det inga problem, men när 5-6 småsaker helt plötsligt fick för sig att ligga i bakhåll blev det en smula stressigt.
En kund spillde en hel kopp kaffe över glassboxen och tyckte att vi borde bjuda på hans ersättningskopp. Jag hävdade att han hade fel och uttryckte min ovilja att bjuda på någonting över huvud taget genom att nysa högljutt.
Folk misslyckades grovt med att använda biltvätten, och jag fick ungefär 603 gånger gå ut och slå in koden åt dem. Låghalta jävla hittehjon. Sälj bilen och ta livet av er.
Höjdpunkten inträffade en stund senare, när jag var ensam. In kommer en zigenare. En stammis. Harmlös typ, om än påfrestande för psyket.
Han får den osökt briljanta idén att få vad som vid tillfället påminde om ett epileptiskt anfall precis när han ska gå. Hela hans kropp krampar ihop, och eftersom det hände så vek sig inte benen på honom när han föll, utan han föll stel som en pinne mot golvet. Det blev en rejäl smäll när huvudet slog i.
Det bästa med hela situationen var att jag mest blev irriterad. Varför här? Vafan. Han är uppenbarligen ivägen och besvärlig, förstår han inte det? Jag plockade med mig telefonen (112), ett par byxor som fick agera kudde och en ficklampa att lysa honom i ögonen med.
Såhär i efterhand så kanske det inte var det bästa, om det nu hade vart så att han faktiskt hade epilepsi, men då tänkte jag mer på smällen han hade fått när han ramlade, och tänkte kolla så att han reagerade normalt på ljus. Det gjorde han.
Det tog ungefär 20 minuter innan ambulansen kom, för att dom hade råkat köra fel. Go figure.
Under tiden som jag försöker få karln att svara på tilltal (ohyfsat att inte svara) så står folk och vrålar om hjälp med torkarblad. Här följer ett utdrag ur konversationen som följde:

Kund: Hallå?! Kan jag få hjälp med torkarblad här? Jag är ett fucko.
Kevin: Du får ursäkta mig, men för tillfället är jag något upptagen med att hjälpa mannen här på golvet.
Kund: Men jag är viktigare. Jag är utvecklingsstörd.
Kevin: Du blir tyvärr tvungen att vänta tills ambulansen kommer.
Kund: Jag har analklåda.

(Notera att jag inte tagit med hela konversationen.)

Nåväl, ambulansen kommer tillslut för att forsla bort karln. Jag fick ingen medalj.

Kvällen fortgår med ytterligare problem, såsom folk som inte får igång tvätten, folk som inte kan använda mobilen och folk som har svalt sina glasögon. Väl hemma somnar jag sött med vissa förhoppningar om att slippa vakna morgonen därpå.

Men det gjorde jag.
Alldeles för tidigt också. Måndagen var en långtråkig historia. Jag tittade på en rätt taskig rulle. Hitman. Får du chansen att se den och har ett val, välj det andra. Måndagen var i stort, om än rätt händelselös ändå bara marginellt bättre än Söndagen. Och så kan vi ju inte ha det. Det var naivt av mig att tro att universum inte konspirerade för min undergång.
Jag drabbas av akut sömnlöshet och är vaken hela natten fram tills dess att klockan har en minut kvar innan den obönhörligt börjar gnälla om något så oviktigt och trivialt som att jag måste kliva upp. Jag menar, vem bryr sig egentligen?
Nåväl, jag tar förebyggande steg för att se till att den aldrig fick utföra sitt uppdrag och kliver upp ur sängen. Vilket för oss till nutid.
Jag har i skrivande stund vart vaken i ungefär 24 timmar. Och eftersom jag ska upp 04.30 imorgon också så kan jag inte riktigt gå och lägga mig förs senare ikväll, så jag räknar med att ha vart vaken i typ 36 timmar innan sömn infaller. Förutsatt att den gör det.

Det kommer göra under för mitt humör. Ring inte mig förs imorgon.