Flera mil.

Jag har fått klagomål på att jag skriver för långa inlägg.

När Jesus ringer på dörren

Igår hände det igen. Ni kanske vet själva hur det är (Jag skriver 'ni', som att det vore fler som läste det här. Det känns bättre så). Det ringer på dörren. Ingen har ringt och föranmält sin ankomst, vilket i och för sig kan vara en trevlig överraskning förutsatt att rätt människa står på andra sidan när man öppnar.
Det gjorde det inte den här gången.

Jag stod i köket och diskade, och det innebär att jag i ett desperat försök att få tiden att gå fortare spelar musik på ganska hög volym. I det här fallet Marduk. Black metal. Anti-gud.
Jag personligen är Ateist och är egentligen inte direkt anti, men det hindrar mig inte från att lyssna på musiken.

Nåväl, jag hör ett distinkt plingande och misstänker att någon står och våldför sig på den lilla svarta knappen på ytterdörren. Mycket riktigt, för när jag tittar ut står där en någolunda välklädd man med lite papper i handen.

Han presenterar sig. Jag minns inte vad han hette. Han berättar att han jobbar i kyrkan som äger vårat hus, kyrkan som varje månad tar ungefär 5000 :- för mycket i hyra enligt mig. Han berättar att han vill berätta om något. Han utstrålar tro. En sån där Jesus-dyrkare.
Ni vet, dom där som lite då och då får för sig att äta Jesu kött och dricka Jesu blod. Av uppenbara skäl så svårt att utföra att dom tar till substitut, men ändå en konstig sed för ett gäng vars extremister gnäller på satan dag in och dag ut.

Om han hört att jag spelar black metal på tillräckligt hög volym för att det ska eka i trappen så låter han det inte skina igenom, och han verkar fullkomligt säker på sig själv. Usch. Han sticker åt mig ett par lappar, varav den översta läser "Hur kan man tro på Gud?". Bra fråga, mumlar jag tillräckligt högt för att han ska höra det. Det verkar inte heller ha någon inverkan. Han börjar babbla vidare, och jag förklarar lite drygt att "här i huset stavar vi gud med litet 'g'", att jag är fullkomligt ointresserad, och att jag tyckte att det var lite underligt att en hyresvärd springer runt och stör sina hyresgäster med sånt här. Det känns liksom inte riktigt som någonting en hyresvärd bör göra. Poängen verkar ha gått hem, men han verkar inte mindre nöjd och självsäker för det. Hemska människa.
"Men jag kan väl få lämna informationen i alla fall?", frågar han.
"Fine, men du inser väl att dom bara kommer hamna i soporna?", blir min motfråga.
"Man vet aldrig. Har jag lämnat papprena finns det i alla fall en chans. Tack för din tid, hej då!", avslutar han.

Där började min irritation ta vid. En chans för vadå? Vad är det han tror ska hända? Att jag lägger fram hans små blad på bordet och att någon går förbi dem, slänger ett öga på dem och helt plötsligt "ser ljuset"? Löjligt. Irriterande.
Missförstå mig rätt, jag har ingenting emot att folk tror. Dom får tro precis hur mycket dom vill. Men besvära inte mig med er tro. Vad är det som gör att ni känner att ni måste gå ut och omvända andra människor? Är eran tro så otillräcklig att ni inte känner er bekväma i den utan att predika den för andra? Eller vill ni bara "hjälpa"?
Här är lite fakta för er: Jag är en vuxen människa, och jag är fullt kapabel till att bestämma själv om jag vill bli hjälpt eller inte. Känner jag att religion är något för mig så söker jag upp den.


Nästa gång ska jag göra lite research innan jag flyttar. Om min tilltänkta hyresvärd så mycket som donerar en krona till Frälsningsarmén så blir det till att ge sig ut på jakt igen.

Och så var det dags igen....

"Det var på tiden", tänker ni. För det gör ni väl?

Klart ni gör. Fast om ni tror att jag har något speciellt att komma med så tror ni fel. Jag tänkte bara ordbajsa lite för att fördriva tiden.

Klockan är omkring 19 när jag börjar skriva. Jag sitter på jobbet (precis som sist jag skrev ett inlägg) och det är i stort sett tomt på folk. Jag skulle ju kunna arbeta. Hah! Luring!

Idag fick jag skjuts till jobbet av min käre bror. Man skulle ju lätt kunna tro att han gjorde det för att han tycker om sin lillebror, men nej. Hans bil var skitig och han ville ha en gratis biltvätt. Brotherman to the rescue!
Han hade med sig sin.. ja, jag vet inte riktigt vad hon är. Vi diskuterade aldrig vilken etikett som var lämplig. Jag nöjer mig med 'kvinnlig bekant' tills jag får ny information.

Idag har varit en problemens dag. Förvisso inte för mig, men för andra.

Två kunder har på en och samma dag lyckats med samma sak, nämligen att felkoppla ett bilbatteri. Plus till minus och minus till plus. Starkt jobbat. Och jag som trodde att det var universell kunskap att röd är plus och minus är svart. Men icke.

Den ena klarade sig utan problem, förmodligen p.g.a att han hade en så gammal bil att den inte ens hade ett elsystem. Den andra brände nog ett och annat.

Problem nummer tre berodde på ren ouppmärksamhet. Eller idioti, vilket som.
Han lyckades med konststycket att tanka en dieselbil full med etanol. För er oinsatta är beteckningen för etanol E85 och kännetecknas ännu mer av ett blått pumphandtag. Diesel med ett D och ett svart pumphandtag. Så om man inte är färgblind och dyslektiker så kan man skilja dem åt. Den skadeglada nerven har ryckt upphetsat några gånger idag, och det känns faktiskt inte så hemskt att arbeta. Jag hoppas någon gör bort sig imorgon med.

Jag fick just veta av facebook att mina vänner tycker att jag är en av dem som är mest intressant vad det gäller att gifta sig.
...jaså? Det hade jag ingen aning om. Trevligt att facebook vet mer om vad mina vänner tycker om mig än vad jag gör. Det känns förvisso lite smickrande, såvida det inte är mina manliga vänner som röstat. Då är det dags att skaffa en ny vänskapskrets.

Ikväll så ska jag iväg och fira en födelsedag. Jag fick reda på att jag skulle infinna mig i lördags, fast inbjudan kom mycket tidigare. Det var bara ordern som tog bort mina valmöjligheter som uttrycktes i lördags. Nåväl, det finns väl värre öden en lördagskväll. Men jag är ganska trött.

Rörigt inlägg det här. Jag tänkte göra det ännu lite värre.
Brorsan hävdar att bilden jag använder som profilbild, bland annat här på bloggen, tillhör honom. Att han har copyright på den.
Det var nämligen så att det var han som tog bilden i somras, när vi var på Metaltown i Göteborg.
Men han tog den med min kamera, så jag är starkt övertygad om att jag innehar rättigheterna och inte behöver betala royalties till honom. Fast med min tur så dyker väl snart ett stort C omgivet av en cirkel upp mitt i nyllet på mig.

Det är dessutom väl känt inom familjen att jag kom till för att han, en ödesfylld jul för många år sedan skrev upp "En lillebror" på sin önskelista, något han förnekar häftigt(och om så är fallet har det även antytts att jag skulle känna någon slags tacksamhet). Han påstår att han skrev "En stor lastbil". Well, I've got news for ya bro'. Om du skrev så jävla taskigt att inte ens morsan kunde läsa dina låghalta kråkfötter... ja, då får du fan skylla dig själv. Nu är jag här och det är ditt ansvar att ta hand om mig och ge mig presenter så ofta som möjligt (Läs: jämt).
Som man bäddar får man ligga, som man sår får man skörda, och du kunde tydligen varken bädda eller så.

Eller skriva läsligt.