Festivalsommar

Jag hoppas ni förstår hur grymt det här är?
Jag hoppas att jag inte behöver skriva något mer?
Jag vet ju sedan tidigare hur ni hatar långa inlägg...

Utlovade bilder

Tidigare utlovade bilder presenteras här! Enjoy bitches!

Fin.


Också fin.

Stålmannen

Ladies and Gentlemen, by popular demand (oggi) we are not really proud to present to you another installment in a story consisting mainly of stuff nobody has any interest in whatsoever (except for oggi)....


Uppenbarligen lider jag av konstant writersblock, till skillnad från bror min som gjort ordbajsande till en konstform. Allt som oftast när lusten faller på och jag har någonting att skriva om så super jag tills det går över, eller så har jag inte tillgång till en dator.
Men saken är den att jag sällan finner mitt liv tillräckligt intressant för att skriva om. Det vore lite som att ge inblick i ett tomt fågelbo. Lite pinnar, fjädrar, lite fågelskit och ett hål på ena sidan. "Yay".

Nu har ni (oggi) gnällt på att jag skriver för lite.

"Varför har du en blogg om du inte skriver i den?"
"Skriv lite vettja, så har jag någonting att läsa"
"Det är ju förfan falsk marknadsföring, ditt as!"
"Du borde ta självmord, fy fan vad jag hatar dig!"

Ja, ni (oggi) hör ju själva. Så sällan uppdaterar jag. Men nu jävlar. Eller?

För några dagar sen fick jag åka ner till verkstaden och lära mig svetsa. Första gången jag håller i en svets. Första gången jag använder en vinkelslip. Och faktum är att det var riktigt roligt.
Svetstypen jag använde var en TIG. En liten låda med en sladd som leder fram till ett handtag med en pinne av wolfram längst fram. På andra sidan av en slang från lådan satt en gastub som innehöll argon.
Som sagt hade jag aldrig svetsat förut, och var rätt osäker på hur det skulle gå till, men efter att min lärare (The Great and Holy Tord-Magnus) visat genom att svetsa ihop ett par brickor i svartstål (icke-rostfritt stål) så visade det sig att det inte var så svårt. Eller så har jag helt enkelt fallenhet för det. Kul som fan var det i alla fall. Ska se om jag inte kan invadera verkstaden på fredag också och fortsätta. Kanske leder till att jag slipper macken någon gång i framtiden också. Det vore ett mål värt att arbeta lite extra för. I slutändan hade jag svetsat ihop en mugghållare av högsta kvalitét, om än ganska rostig. Och tung. Jag laddar upp bilder vid senare tillfälle.

Och så har jag även vart på Bröderna Olsson, stället med Vitlök, Vitlök med stort V. Hur gott som helst. Jag orkar inte med någon längre recension av stället, utan nöjer mig med att uttrycka att har ni vägarna förbi Folkungagatan 84 på söder i stockholm, ge det en chans. Ni kommer inte bli besvikna.

Snart infaller ett visst antal datum som för vissa av oss innebär en viss resa till en viss destination. I det här fallet (om ovan nämnt endast för vissa) handlar det om Sweden Rock Festival, något jag är extremt peppad inför.
Brorsan och ett gäng av hans vänner/bekanta/invigda åker ner år efter år, och nu är det för första gången min tur att följa med. Tidigare år har jag inte kunnat, men nu ska det ske. Om jag får tro det brorsan säger så kommer det bli bäst. Inga höga förväntningar här inte.
Vi är fyra pers som åker ner tillsammans, och jag är till och med peppad inför själva resan ner. Som en liten roadtrip.
Vi har fått låna en bil (from The Infinitely Wise and Knowledgable Tord-Magnus), och inte vilken bil som helst heller, utan en splitter gammal BMW med allt man kan tänka sig! Rutor på sidorna, rutor fram, rutor bak, högtalare i en dörr och en mörkt blå sportlackering med inslag av slitage! Och det är sagt att om vädret är vackert, vinden ligger på från öst och det är precis lagom fuktigt i luften så kan den åka i mer än 90 km/h!
Hör ni (oggi) hur bra det låter? Jag tycker det låter bäst.

4 dagar, över 70 band och fler öl än antal band. Det ska bli hur najs som helst.
Disturbed, At the Gates, Coheed & Cambria, Volbeat, Satyricon, Testament, Apocalyptica och Carcass är bara några band jag vill se. Förhoppningsvis så spelar inga av dom samtidigt, jag har inte riktigt kollat spelschemat ännu.

Och på tal om spelschema så har jag inte så mycket mer att komma med.

Men nu får det väl vara nog...

*Edit 1: Nej, detta inlägg innehåller inga aprilskämt
*Edit 2: Förlåt Anders, det blev långt i alla fall.

Det var en stund sen sist, till stor del beroende på att det inte egentligen hänt så mycket. Well, söndagen visade sig snabbt vara dagen då allting som inte hänt tidigare kom tillbaka för att skjuta mig i benet, eller kanske i magen.

Det började med att jag vaknade. Bara det gjorde mig fast beslutsam om att någonting var fel.
Erhm, ok, det kanske var lite väl dramatiskt. Låt mig börja om.

Det började inte helt otrevligt med att jag vaknade. Sämre start på dagen kan man ju ha.

Jag upptäckte att allt som kan liknas vid frukost var slut, vilket i och för sig kan härledas till faktumet att jag inte handlat, men för att vara konsekvent säger jag istället att det berodde på otur och att någon hatar mig.

Nåväl, jag åkte till jobbet och fick arbeta med en viss person vars namn inte behöver nämnas. Invigda vet. Det bör nog räcka med att säga att vi talar om en rätt sinnesslö människa. Inget fel med honom, men det är lite sådär att arbeta med karln. Han ställde till med en massa småsaker som snabbt staplades på hög. Var och ett för sig var det inga problem, men när 5-6 småsaker helt plötsligt fick för sig att ligga i bakhåll blev det en smula stressigt.
En kund spillde en hel kopp kaffe över glassboxen och tyckte att vi borde bjuda på hans ersättningskopp. Jag hävdade att han hade fel och uttryckte min ovilja att bjuda på någonting över huvud taget genom att nysa högljutt.
Folk misslyckades grovt med att använda biltvätten, och jag fick ungefär 603 gånger gå ut och slå in koden åt dem. Låghalta jävla hittehjon. Sälj bilen och ta livet av er.
Höjdpunkten inträffade en stund senare, när jag var ensam. In kommer en zigenare. En stammis. Harmlös typ, om än påfrestande för psyket.
Han får den osökt briljanta idén att få vad som vid tillfället påminde om ett epileptiskt anfall precis när han ska gå. Hela hans kropp krampar ihop, och eftersom det hände så vek sig inte benen på honom när han föll, utan han föll stel som en pinne mot golvet. Det blev en rejäl smäll när huvudet slog i.
Det bästa med hela situationen var att jag mest blev irriterad. Varför här? Vafan. Han är uppenbarligen ivägen och besvärlig, förstår han inte det? Jag plockade med mig telefonen (112), ett par byxor som fick agera kudde och en ficklampa att lysa honom i ögonen med.
Såhär i efterhand så kanske det inte var det bästa, om det nu hade vart så att han faktiskt hade epilepsi, men då tänkte jag mer på smällen han hade fått när han ramlade, och tänkte kolla så att han reagerade normalt på ljus. Det gjorde han.
Det tog ungefär 20 minuter innan ambulansen kom, för att dom hade råkat köra fel. Go figure.
Under tiden som jag försöker få karln att svara på tilltal (ohyfsat att inte svara) så står folk och vrålar om hjälp med torkarblad. Här följer ett utdrag ur konversationen som följde:

Kund: Hallå?! Kan jag få hjälp med torkarblad här? Jag är ett fucko.
Kevin: Du får ursäkta mig, men för tillfället är jag något upptagen med att hjälpa mannen här på golvet.
Kund: Men jag är viktigare. Jag är utvecklingsstörd.
Kevin: Du blir tyvärr tvungen att vänta tills ambulansen kommer.
Kund: Jag har analklåda.

(Notera att jag inte tagit med hela konversationen.)

Nåväl, ambulansen kommer tillslut för att forsla bort karln. Jag fick ingen medalj.

Kvällen fortgår med ytterligare problem, såsom folk som inte får igång tvätten, folk som inte kan använda mobilen och folk som har svalt sina glasögon. Väl hemma somnar jag sött med vissa förhoppningar om att slippa vakna morgonen därpå.

Men det gjorde jag.
Alldeles för tidigt också. Måndagen var en långtråkig historia. Jag tittade på en rätt taskig rulle. Hitman. Får du chansen att se den och har ett val, välj det andra. Måndagen var i stort, om än rätt händelselös ändå bara marginellt bättre än Söndagen. Och så kan vi ju inte ha det. Det var naivt av mig att tro att universum inte konspirerade för min undergång.
Jag drabbas av akut sömnlöshet och är vaken hela natten fram tills dess att klockan har en minut kvar innan den obönhörligt börjar gnälla om något så oviktigt och trivialt som att jag måste kliva upp. Jag menar, vem bryr sig egentligen?
Nåväl, jag tar förebyggande steg för att se till att den aldrig fick utföra sitt uppdrag och kliver upp ur sängen. Vilket för oss till nutid.
Jag har i skrivande stund vart vaken i ungefär 24 timmar. Och eftersom jag ska upp 04.30 imorgon också så kan jag inte riktigt gå och lägga mig förs senare ikväll, så jag räknar med att ha vart vaken i typ 36 timmar innan sömn infaller. Förutsatt att den gör det.

Det kommer göra under för mitt humör. Ring inte mig förs imorgon.

Flera mil.

Jag har fått klagomål på att jag skriver för långa inlägg.

När Jesus ringer på dörren

Igår hände det igen. Ni kanske vet själva hur det är (Jag skriver 'ni', som att det vore fler som läste det här. Det känns bättre så). Det ringer på dörren. Ingen har ringt och föranmält sin ankomst, vilket i och för sig kan vara en trevlig överraskning förutsatt att rätt människa står på andra sidan när man öppnar.
Det gjorde det inte den här gången.

Jag stod i köket och diskade, och det innebär att jag i ett desperat försök att få tiden att gå fortare spelar musik på ganska hög volym. I det här fallet Marduk. Black metal. Anti-gud.
Jag personligen är Ateist och är egentligen inte direkt anti, men det hindrar mig inte från att lyssna på musiken.

Nåväl, jag hör ett distinkt plingande och misstänker att någon står och våldför sig på den lilla svarta knappen på ytterdörren. Mycket riktigt, för när jag tittar ut står där en någolunda välklädd man med lite papper i handen.

Han presenterar sig. Jag minns inte vad han hette. Han berättar att han jobbar i kyrkan som äger vårat hus, kyrkan som varje månad tar ungefär 5000 :- för mycket i hyra enligt mig. Han berättar att han vill berätta om något. Han utstrålar tro. En sån där Jesus-dyrkare.
Ni vet, dom där som lite då och då får för sig att äta Jesu kött och dricka Jesu blod. Av uppenbara skäl så svårt att utföra att dom tar till substitut, men ändå en konstig sed för ett gäng vars extremister gnäller på satan dag in och dag ut.

Om han hört att jag spelar black metal på tillräckligt hög volym för att det ska eka i trappen så låter han det inte skina igenom, och han verkar fullkomligt säker på sig själv. Usch. Han sticker åt mig ett par lappar, varav den översta läser "Hur kan man tro på Gud?". Bra fråga, mumlar jag tillräckligt högt för att han ska höra det. Det verkar inte heller ha någon inverkan. Han börjar babbla vidare, och jag förklarar lite drygt att "här i huset stavar vi gud med litet 'g'", att jag är fullkomligt ointresserad, och att jag tyckte att det var lite underligt att en hyresvärd springer runt och stör sina hyresgäster med sånt här. Det känns liksom inte riktigt som någonting en hyresvärd bör göra. Poängen verkar ha gått hem, men han verkar inte mindre nöjd och självsäker för det. Hemska människa.
"Men jag kan väl få lämna informationen i alla fall?", frågar han.
"Fine, men du inser väl att dom bara kommer hamna i soporna?", blir min motfråga.
"Man vet aldrig. Har jag lämnat papprena finns det i alla fall en chans. Tack för din tid, hej då!", avslutar han.

Där började min irritation ta vid. En chans för vadå? Vad är det han tror ska hända? Att jag lägger fram hans små blad på bordet och att någon går förbi dem, slänger ett öga på dem och helt plötsligt "ser ljuset"? Löjligt. Irriterande.
Missförstå mig rätt, jag har ingenting emot att folk tror. Dom får tro precis hur mycket dom vill. Men besvära inte mig med er tro. Vad är det som gör att ni känner att ni måste gå ut och omvända andra människor? Är eran tro så otillräcklig att ni inte känner er bekväma i den utan att predika den för andra? Eller vill ni bara "hjälpa"?
Här är lite fakta för er: Jag är en vuxen människa, och jag är fullt kapabel till att bestämma själv om jag vill bli hjälpt eller inte. Känner jag att religion är något för mig så söker jag upp den.


Nästa gång ska jag göra lite research innan jag flyttar. Om min tilltänkta hyresvärd så mycket som donerar en krona till Frälsningsarmén så blir det till att ge sig ut på jakt igen.

Och så var det dags igen....

"Det var på tiden", tänker ni. För det gör ni väl?

Klart ni gör. Fast om ni tror att jag har något speciellt att komma med så tror ni fel. Jag tänkte bara ordbajsa lite för att fördriva tiden.

Klockan är omkring 19 när jag börjar skriva. Jag sitter på jobbet (precis som sist jag skrev ett inlägg) och det är i stort sett tomt på folk. Jag skulle ju kunna arbeta. Hah! Luring!

Idag fick jag skjuts till jobbet av min käre bror. Man skulle ju lätt kunna tro att han gjorde det för att han tycker om sin lillebror, men nej. Hans bil var skitig och han ville ha en gratis biltvätt. Brotherman to the rescue!
Han hade med sig sin.. ja, jag vet inte riktigt vad hon är. Vi diskuterade aldrig vilken etikett som var lämplig. Jag nöjer mig med 'kvinnlig bekant' tills jag får ny information.

Idag har varit en problemens dag. Förvisso inte för mig, men för andra.

Två kunder har på en och samma dag lyckats med samma sak, nämligen att felkoppla ett bilbatteri. Plus till minus och minus till plus. Starkt jobbat. Och jag som trodde att det var universell kunskap att röd är plus och minus är svart. Men icke.

Den ena klarade sig utan problem, förmodligen p.g.a att han hade en så gammal bil att den inte ens hade ett elsystem. Den andra brände nog ett och annat.

Problem nummer tre berodde på ren ouppmärksamhet. Eller idioti, vilket som.
Han lyckades med konststycket att tanka en dieselbil full med etanol. För er oinsatta är beteckningen för etanol E85 och kännetecknas ännu mer av ett blått pumphandtag. Diesel med ett D och ett svart pumphandtag. Så om man inte är färgblind och dyslektiker så kan man skilja dem åt. Den skadeglada nerven har ryckt upphetsat några gånger idag, och det känns faktiskt inte så hemskt att arbeta. Jag hoppas någon gör bort sig imorgon med.

Jag fick just veta av facebook att mina vänner tycker att jag är en av dem som är mest intressant vad det gäller att gifta sig.
...jaså? Det hade jag ingen aning om. Trevligt att facebook vet mer om vad mina vänner tycker om mig än vad jag gör. Det känns förvisso lite smickrande, såvida det inte är mina manliga vänner som röstat. Då är det dags att skaffa en ny vänskapskrets.

Ikväll så ska jag iväg och fira en födelsedag. Jag fick reda på att jag skulle infinna mig i lördags, fast inbjudan kom mycket tidigare. Det var bara ordern som tog bort mina valmöjligheter som uttrycktes i lördags. Nåväl, det finns väl värre öden en lördagskväll. Men jag är ganska trött.

Rörigt inlägg det här. Jag tänkte göra det ännu lite värre.
Brorsan hävdar att bilden jag använder som profilbild, bland annat här på bloggen, tillhör honom. Att han har copyright på den.
Det var nämligen så att det var han som tog bilden i somras, när vi var på Metaltown i Göteborg.
Men han tog den med min kamera, så jag är starkt övertygad om att jag innehar rättigheterna och inte behöver betala royalties till honom. Fast med min tur så dyker väl snart ett stort C omgivet av en cirkel upp mitt i nyllet på mig.

Det är dessutom väl känt inom familjen att jag kom till för att han, en ödesfylld jul för många år sedan skrev upp "En lillebror" på sin önskelista, något han förnekar häftigt(och om så är fallet har det även antytts att jag skulle känna någon slags tacksamhet). Han påstår att han skrev "En stor lastbil". Well, I've got news for ya bro'. Om du skrev så jävla taskigt att inte ens morsan kunde läsa dina låghalta kråkfötter... ja, då får du fan skylla dig själv. Nu är jag här och det är ditt ansvar att ta hand om mig och ge mig presenter så ofta som möjligt (Läs: jämt).
Som man bäddar får man ligga, som man sår får man skörda, och du kunde tydligen varken bädda eller så.

Eller skriva läsligt.

Ett referat: Sjuk och bakfull...

...men faktiskt rätt nöjd med de senaste två dagarna.



Första inlägget. I min första blogg. I know, I sold out. Häftiga människor har ingen blogg. Eller?

Jag är inte motbeviset i alla fall, för just nu känner jag mig fan inte häftig. För två dagar sen gjorde jag det. Tja, till och med för mindre än 24 timmar sen så kände jag mig faktiskt fortfarande ganska bra. Låt mig gå tillbaka....



Close-Up kryssning! Ett dygn fyllt med sprit, hårdrock, metal och tillhörande människor. Höga förväntningar på stämningen, banden, festen.. allt. Och jag blev inte besviken.



Det började väl kanske lite mindre bra med att jag missade bussen till Värtahamnen vid slussen, men det gick att lösa med en Taxi. För jag hade inga planer på att stå och vänta i den där jävla kylan som fått för sig att svepa över vårat avlånga land. Jag är sedan två dagar tillbaka förkyld och jag har gjort allt för att se till att den lindras.



Väl på plats möttes jag av Dirt (Mikael) och Tiny (A.k.a Therese och/eller Bob), som tillsammans med Mikaels bror och några av hans vänner fick representera Söderhamn. Efter en stunds väntan anlände även Denise, Rickard och Charlotta (samt en hel drös med annat löst folk som jag inte orkar nämna här.... mest för att jag inte vet vad dom hette).

Och jag kan säga att det blev ganska trångt i terminalen. Jävligt många människor. I approved.



Snabbspolning.



Det var kö till tax-freen. Mängder av mer eller mindre onyktra människor som fort ville in för att på så sätt tillförskaffa sig mer rusdrycker. Så man fick komma in i omgångar. Dirt sa redan från början att dom andra skulle få komma in, men när vi kom fram skulle vi bli stoppade.

Mycket riktigt. Denise, Rickard, Charlotta och Tiny blev genomsläppta och vi fick såklart stanna kvar i väntan på att folk där inne skulle skingras något. Vi gnällde lite om att Tiny fick komma in men inte vi, och då gick en av vakterna fram och sa åt henne att gå tillbaka. Han lät helt allvarlig och barsk, men när hon väl ställt sig vid oss så började han skratta och sa åt henne att hon fick komma in.

Vi blev fortfarande tvugna att vänta. Inkonsekventa fan.



>>Spola mer



Sprit inhandlad, burk och Jägermeister öppnad, alkoholhaltig vätska inmundigad. Ingen av oss hade tänkt tanken att ta med en stereo. Orutinerat.

Min mobil fick agera musikanläggning istället, men eftersom vi alla tycker så mycket om överdriven diskant så var det helt ok. *host*



Uppdrag delades ut för kvällen. Dirt skulle få tre killar att nypa honom i skjärten, Tiny skulle få tag i 2 par underkläder av manlig modell, Charlotta skulle få tag i 3 (tror jag) t-shirtar, Denise skulle få någon att lukta på hennes skor och jag skulle klämma på 4 bröst (På 4 olika personer, varav minst 4 skulle vara av kvinnligt kön). Rickards uppdrag för kvällen var att däcka (Han var den enda som lyckades med sitt uppdrag, med mig och Charlotta som stolta andraplatstagare på 3 tuttar respektive 2 t-shirtar).



En stund in i supandet gick jag och Rickard iväg för att kolla på Municipal Waste. Då dom andra är mer inne på Sleaze/Skitig rock så stannade dom kvar i hytten.

Dom hade redan börjat spela när vi väl kom upp och redan hade en respektabel mosh-pit bildats. Jag är inte mycket för mosh-pits själv, men det var kul att se att folk redan var taggade och igång.

Själva bandet gjorde riktigt bra ifrån sig, och ljudet var alldeles utmärkt. Dom lirar thrash (tänk lite Slayer), och jag hade aldrig hört dem förut. Nu är jag helt övertygad om att jag missat något.



Längre fram på kvällen.



Backyard Babies har spelat, jag har blivit fullare och Soilwork köttar på scen. Det var längesen jag lyssnade aktivt på dem. Jag måste tyvärr säga att dom är lite tråkiga då det är väldigt få ändringar från platta till platta, men jag är inte den som skådar given häst i mun (speciellt inte när jag är full) och jag såg till att vara där och titta. Bra spelning, väldigt aktiv publik. Björn Strid (sångare i ovan nämnda band) blödde från vänsterhanden mot slutet av konserten. Hårdrock.



Mer sprit och tidsfördriv.



Bandet som Dirt, Tiny, Denise och Charlotta väntat på entrar scenen. Sista bandet för kvällen. Scenområdet fylls kvickt. Danko Jones börjar lira.

Varken jag eller Rickard är vidare intresserade i dem, och Rickard försvinner iväg någonstans. Charlotta har inte synts till på ett bra tag, och vi börjar seriöst undra vad fan som har hänt. Nåväl, hon har väl hittat någon trevlig pojke att grabba tag i. Synd bara att hon inte fick se Danko Jones.



Jag står längst fram med de andra en stund, men i och med mitt ointresse så känns det inte värt att stå där och tokträngas, så jag går längre bak och lyssnar istället. Danko Jones drar iväg 4 eller 5 låtar utan något mellansnack alls. Det kändes lite väl mycket. Dom ska ju vara kända för att ha sköna mellansnack.



Alkohol.



En bit in i spelningen får jag sällskap av Dirt som blivit utträngd efter att ha hjälpt en tjej med andningsproblem ur publikhavet. Han är lite småbitter över att inte se något, så efter en liten stund släpar jag iväg honom till övervåningen där han kanske har lite större chans att få se scenen. Efter en stunds letande och en och annan välplacerad armbåge får vi plats vid räcket och har fritt synfält under de sista låtarna. Dirt försöker förgäves ta lite bilder från övervåningen, men kameran räckte tyvärr inte till.

Danko Jones drar av sin sista låt för kvällen, och jag tar ännu ett glas fyllt med någon slags alkohol. Absolut inte det sista för kvällen.



Jägermeister.



Vi gick tillbaka till hytten och drack sådant en sväng. Rickard kom tillbaka och däckade (och fullföljde på så sätt sitt uppdrag). Denise höll honom sällskap medans jag, Dirt och Tiny gick iväg på äventyr (med Jägern i högsta hugg). Vi stötte på Svempa som letade efter Daniel (Dirts bror). Efter ett tag så får vi för oss att vi ska upp till klubben högst upp. Vi resonerar att Jägermeistern förmodligen inte får följa med in och att vi förmodligen borde lämna den i en av hytterna. Eftersom våran (min och Charlottas) var närmst så blev det den.



Väl på plats upptäcker vi att Charlotta har däckat. Out cold. Det var inte vad vi hade förväntat oss alls. Våra förväntningar lutade snarare mot det motsatta. Det var stört omöjligt att få liv i henne, men hon andades och reagerade när störde hennes kemiskt förbättrade (eller försämrade) sömn. Vi lämnade Jägern i hennes förvar och gick på äventyr.



Fortsatt supande.



Tiny går också och lägger sig. Jag, Dirt och Svempa håller fortet.

Efter ett tag får vi besök av Daniel och två till. Vi fortsätter supa.



Det pratas i ungefär 3 timmar.



Vi ser på medans båten anländer i Åbo. Klockan är någonstans efter 06 på morgonen, och Klubben är redo att stänga. Jag bestämmer mig för att det är dags att sova, och lämnar Dirt med sin bror och en av hans vänner. Men inte förs jag lämnat 4 cigaretter och en tändare. Sneaky bastards. Vädret utanför är lugnt och båten gungar inte. Det gör däremot jag. Jag är karatefull.



Väl tillbaka i hytten märker jag att Charlotta har flyttat på sig och vart på toaletten. Då lever hon åtminstone. Jag dricker några munnar vatten som jag tycker smakar konstigt. Det bränns på tungan. Efter några sekunders klurande vrider jag handtaget från det röda läget till det blåa och gör ett nytt försök. Mycket bättre. Sömn infaller.



Snark.



Jag blir väckt av att Charlotta går upp och försvinner in på toaletten. Hon lämnar dörren öppen och lampan på. Jag somnar igen.



Zzz....



Charlotta är uppe igen. Hon har tappat klädesplagg sen sist hon var uppe. Jag är lite för trött för att märka någon annan skillnad. Hon upprepar mönstret och lämnar dörren öppen och lampan på. Jag somnar igen.



Vafan...



Telefonen i hytten ringer. Någon pratar finska. Jag fattar ingenting och lägger på. Sova.



Charlotta igen.



Hon har inga byxor den här gången. Den här gången släcker jag lampan på toaletten.



Dörren väsnas.



Charlotta vaknar före mig och ber mig öppna. Jag har ingen aning om vad klockan är. Utanför står okända människor. Dom skulle inte till oss. Dörren stängs och jag somnar.





C:a 12.00. Dags att fortsätta.



Efter några SMS så ringer telefonen. Det är dom andra som har vaknat. Eller ja... två av dem. Denise och Tiny är uppe och vill äta. Jag känner mig också hungrig. Och bakfull. Och full.



Några minuter senare är jag i deras hytt, och efter att kvinnotjafset avklarats (smink och kläder) så beger vi oss mot buffén. Mat förtärs och alkohol dricks. Bakfyllan får ta ett steg tillbaka då jag sakta börjar bygga på fyllan igen. Den ska bli lika ståtlig som dagen dessförinnan.



Snabbspolande p.g.a att jag inte minns exakt vad som skedde.



Båten är tillbaka i Stockholm, och vi beger oss mot Gärdets tunnelbanestation. Jag åker hem, duschar, äter och byter kläder och åker sen iväg till Huddinge för förfest.



1 timme och 30 minuter senare...



Framme. Dom andra spelar ölspel. Charlotta sover i soffan. Hon är helt död.

Jag öppnar en burk gin & tonic som jag köpte i tax-freen och får vara med. Mitt första kort: Botten upp.



Vi tar oss in med taxi till stan och hamnar på Harry B James. Dom har Sleazekväll. Vi fortsätter supa. Jag och Tiny showar till Queen - The Show Must go On. Jag har Tinys leopardmönstrade tröja på mig. Den är väldigt tight.

Vi är bäst och agerar som stjärnor resten av kvällen. Jag åker hem och lägger mig, nöjd med de senaste 48 timmarna.



Morgonen därpå (idag) har förkylningen kommit tillbaka. Den hämnas för att jag ignorerat den de senaste två dagarna genom att sno min röst. F'kn bastard....









Jaha. Första blogginlägget avklarat. Det blev ett jävligt långt inlägg. Några minuters tristess på jobbet borta i alla fall.



Jag har inga illusioner om att jag kommer vara duktig på att skriva här. Iaf inte som bror min (http://andreaswohlfeil.blogspot.com/). Karln har väldigt mycket att säga.



Nu måste jag börja arbeta om jag ska komma härifrån i vettig tid.